I tisdags åkte vi in akut till veterinär med Ian för att han kissat/druckit mycket under en period. Han blev ganska snabbt seg och håglös i söndags kväll, vilke fortsatte på måndagen, och på tisdagen var det bara att åka in. Blodprov togs och det visade på ett levervärde på 17, (en hund ska ligga mellan 0,3-1,3 ca). Vi har varit sjuka av oro hemma, jag har grinat hämningslöst i tron om att det var njurarna (innan provsvar kom) och trott att detta var slutet för Ian. Vetten lugnade mig dock med att levern kan repa sig väldigt bra, och att han kan bli helt frisk. VAD dom orsakat detta vet jag inte, det är förmodligen någon yttre faktor. Jag själv misstänker standardt torrfoder som han fått under en period (och det var strax efter jag tyckte att han började kissa mycket). Det är dock väldigt svårt att säga, Grima funkar ju väldigt bra på standardt. De ska dock bara få vom og hundemat hädanefter, kosta vad det kosta vill.

Ian har fått medicin, och har kissat ”normalt” och ätit väldigt duktig i två dagar nu vilket är ett väldigt gott tecken. Idag var han så gott som sig själv, vilket känns väldigt förhoppningsfullt.

Idag var det alltså Grimas tur att åka till vetten för röntgen mot vad vi hela tiden misstänkt varit någon form av broskbildning i ryggen. Mycket riktigt konstaterades spondylos. Jag var beredd på det, men blev såklart ändå ledsen när jag fick det svart på vitt framför mig. Elände. Måste dock få bara få skriva hur fullständigt underbara hundar jag har som låter sig hanteras hur som helst i alla situationer. Grima röntgades helt utan sedering idag och fick ligga på britsen på rygg med mig vid huvudänden dragandes i hennes framben medan Tomas stod vid bakbenen och sträckte ut dem allt vad han kunde för att hon skulle ligga så rakt som möjligt. Vetten, sköterskan och Stefan överöste henne med beröm för att hon är så underbar. Det syns ju att hon inte gillar det, men hon litar på mig och Tomas och låter sig hållas, älskade hund!

Nu väntar en lång rehab/friskvård för Grima. Hon ska stå på metacam en period, och sedan ska hon börja på ”vattengympa” med water treadmill för att bygga muskler och mobilisera sig. Ian ska bara hållas under observation, ta det lite lugnt och se till att få i sig sin medicin. Två flugor i en smäll..eller en olycka kommer aldrig ensam…

Hur som, de ska bli bra. Grima och jag sadlar om till FH och lydnad från och med nu. Det känns sorligt att behöva ge upp skyddet, då både hon och jag älskar det, och för att vi varit startklara så länge. Vi får vända på steken och se på det som så att vi har haft jävligt kul under tiden vi hållt på med IPO, och vi har lärt oss fruktansvärt mycket under dessa år. Nu är botten nådd, alltså kan de bara gå ett håll. Framåt och uppåt!

Han fyllde dessutom 3 år igår, hur i helvete gick det till? Han är liksom den eviga valpen för mig, och jag tänker alltid att han är runt 1,5 och ska fylla två. Nepp, han är vuxen karl nu, och jag fattar noll. Hur som fick han en gummiring och ett stort ben med baconsmak i present. Samt sin favvomat-vom. Jag har dessutom hittat ett kanonbra hundgodis på SEA hund och katt. Blev så glad när jag hittade det då jag letat ett tag efter något som Ian borde ”älska”. Tack och lov tycker både han och Grima väldigt mycket om Frolic, men nu hittade jag alltså en påse med halvmjuka tonfisk-godisar som han blev helt övertänd på (Ian älskar fisk). Märket heter ”Planet pet society” och godisen heter ”tuna bites”. Det blir fler såna påsar vill jag lova!

Hur som. Idag har jag varit på första delen av en provledarutbildning (man blir auktoriserad provledare inom IPO/FH/BSP). Det är myyycket texter att läsa igenom, och en jäkla massa att hålla reda på vad det verkar. Det blir 116 sidor läsning i veckan igen för att pränta in allt som ska in i huvudet. Nu ska jag inta soffläge innan det är dags att förflytta sig till sängen.

Det är iaf helt klart att vi måste träna med mer störningar, så det blir nog fler visiter dit, eller någon annanstans där han kan få ha mer hundar och folk omkring sig. Platsliggningen gick däremot inte bra. Han ligger toppen brevid Grima, men mellan två främmande hundar så blev han otålig och reste sig två gånger, lade sig dock på kommando igen. Nu är han redigt trött, och vill bara sova. Det tar på en liten hundhjärna att flänga runt i olika miljöer

Grima och jag ska strax ut på en promenad själva, hon är lite purken på mig för att inte hon fick hänga på.

I övrigt väntar jag på att få en tid till röntgen till Grima, jag vill verkligen ha svart på vitt vad hon har för problem. Jag är dock helt inställd på att det är någon form av broskbildning i ryggen.
I förebyggande syfte äter hon just nu Aktiv Hund glucosamin och skrittas ordentligt på promenaderna.
Slut för denna gången, ingen bild. Det är lugnt på träningsfronten, vi kör dock en del uppletande för stimulansens skull. När vi fått klartecken i vad vi ska göra, börjar vi tuffa på igen.

Hundåret blev precis som förra året inte alls som planerat. Förra året var jag och Tomas inblandade i en rättegångshärva och bodde på olika ställen innan vi flyttade till Vårsta, efter att allting lugnade sig.
Hundträningen vart lite åsidosatt, och jag tänkte att ”2011, DÅ ska vi ut och tävla!”..tji fick jag.
Jag och Grima låg förvisso i hårdträning hela sommaren, men lagom till hösten när jag tyckte att jag hade pillat färdigt på momenten märkte jag av en del både fysiska och psykiska beteendeförändringar hos Grima. Förvisso subtila, men jag kände på mig att något inte var bra. Bara att avboka tävlingarna. Vi började hos kiropraktorn då jag misstänkte ryggen. Det har hjälpt förr, men denna gången gick det bara tillbaka trots flera återbesök. Tävlingsäsongen tar slut och Grima sätts i vila. Vi gör ett blodprov för att utesluta borrelia och anaplasma samt gör en allmänkoll, provresultaten visar negativt. Nästa stopp är re-dog, hos fysioterapeuten Stefan Rosén..det visar sig att vi har rätt i att det är något med ryggen som spökar, men att inget går att konstarera utan röntgen..så det är nästa projekt. Det negativa med detta är ju ganska uppenbart. Vi får förmodligen lägga skyddskarriären på hyllan, det positiva är att hon förmodligen kan fortsätta tävlas, dock i mindre påfrestande grenar. Vi får satsa på tävlingslydnad och typ FH istället (spår) och glädja mig åt hur mycket jag lärt mig om skyddshundsträning med Grima. Nu är huvudsaken att hon blir bättre.

Ian hade en period i våras/somras där han inte var särskilt träningsbar. På hösten vände dock allt och vi har tagit igen den träningen som uteblev då. I år tänker jag inte ha några mål alls, saker och ting får bli som de blir.

Det positiva med 2011 har varit livet utanför allt som har med hundar att göra. Jag slutade på mitt jobb och tog ”ledigt” i strax över 2 månader och gjorde en massa annat, vilket känts toppen. Jag har tagit tag i mitt illustrerande igen, och att jag vågat göra förändringar i mitt liv. Jag har vuxit av det.
Jag tänker inte säga att ”Detta året kommer vi igen!” Vi tar en dag i taget, och försöker göra det bästa vi kan av dagarna. Här ska inte lovas ett skit

Det positiva i allt detta är att utsikterna för vad en spondylos( eller vad det nu må vara) hund kan göra inte är så dåliga som jag trodde. På nätet (där man aldrig ska läsa efter diagnoser, jag vet)har det ju stått, även på veterinära sidor att en hund med dessa broskbildningar ej får kampa, leka, gå i trappor osv (och i och med detta hade det inneburit mörka framtideutstikter för Grima). Enligt Stefan var detta inte alls något problem, så länge man tar hand om och förebygger detta. Antaligen (men inte säkert) är det inga stora förändringar, men dock tillräckliga för att ge en viss smärtpåverkan. Det kändes skönt (!!!!!!) att få höra att han hade flera patienter med denna åkomma, och de flesta blir riktigt gamla. Vi kan fortfarande tävla, det blir dock mindre förslitande grenar som tävlingslydnad och FH, vilket jag kommer att satsa på isåfall.

Nu ska hon äta glucosamin och gå med benmanchetter fram 2×15 min om dagen i skritt i förebyggande syfte. Röngenplåtar tar vi snarast möjligt. Jag förbereder mig på det värsta, men hoppas på det bästa.

I övrigt fick hon som vanligt beröm för hur fantastiskt enkel hon är att hantera. Stefan böjde hennes huvud åt alla möjliga håll och drog i ben och klämde där det gjorde ont. Hon är en klok hund, som förstår att man bara vill hjälpa!

Imorgon är det nyårsafton, och till skillnad från alla andra år tänker jag inte planera ett DUGG inför 2012. Jag tar helt enkelt det blivande året som det kommer, ett steg i taget. Dag för dag.

Ian ska ligga PÅ mig helst, häromveckan så låg han med huvudet/nacken över min hals och sov länge, och sitter jag i soffan ska han gosa in sig brevid. Inatt kröp han upp och la sig som en boll brevid, och suckade nöjt. Grima har ju alltid varit kelen, hon kan ligga med huvudet i famnen och sova, eller bli hur mycket pussad och kramad på som helst. Goshundar!!

Vi är i Åmål över julen, och idag vi gick en ca 2 timmar lång promenad runt Örnäs och hamnen på eftermiddagen. Där finns det ett 4H, och idag låg fåren och sov på marken när vi gick förbi för att titta på dem. Plötsligt dyker en ekorre upp (föreställ er hur hundarna såg ut, Ian försökte tränga huvudet igenom inhägnaden) och klättrar omkring på ett av fåren. Fåret bryr sig inte utan ligger kvar, helt nöjd med tillvaron. Så märker vi tillslut att ekorren sliter ull av fåret och stoppar kindpåsarna fulla! Sedan kilar han iväg upp i ett träd där han bor, och så kommer han ut efter ett tag och hoppar upp på fåret igen för att roffa åt sig lite mer. Helt otroligt att se

Imorgon ska jag försöka få lite tid över att köra ett lydnadspass var med hundarna i trädgården här, utöver långpromenaderna. Det är skönt om de är lite trötta medan det julstökas här.

Nu ska jag göra ett sista ryck innan sovdax, det är mysigt att gå upp tidigt på julafton, så det blir att gå att lägga sig lite tidigare

Nicole var över idag och tränade lydnad med mig, något det blivit väldigt lite av på sistone. Det märktes på en helt övertänd Grima som gjorde en massa konstiga saker. Hon la sig när jag sa ”fot” (QUE??), och släppte apporten när jag skulle träna ingångar (i övriga apporteringsträningen höll hon dock jättefint). Helskumt, men i övrigt var hon som vanligt. Vi tränade även på ”rutan” med lite tips från Nicole (tack!) och kom fram till att det smartaste är att lära in det med target, annars blir det för likt framåtsändandet. Hon gjorde några OK skick, men det var ändå uppenbart att hon inte riktigt tänkte och var medveten om vad jag önskade.

Ian fian då! Jag körde igenom hela 1:ans program utom hopp-hindret, samt att det blev FF istället för LF. Vi har aldrig blivit kommenderade förut, och det är någonting jag fortfarande behöver vänja mig vid.
(I IPO lydnaden går man ett inlärt program utan att tävlingsledaren kommenderar, medan man i tävlingslydnad gör tvärtom, att man går LF eller FF på tävlingsledarens kommandon). Nicole agerade tävlingsledare, och det var bara att konstatera att allting sitter där det ska (förutom läggande under gång, som är vårt ”problem-moment”). Vi behöver dock träna lite stadighet, då han blir så sprallig. Något jag måste träna på i allmänhet är också att INTE springa fram till främmande människor som tilltalar mig (eller honom), då jag är helt övertygad om att han kommer att försöka hälsa på domaren mellan momenten om jag inte försöker sätta stopp för det. Det är jättekul att han är så social, men ibland är det lite….påfrestande? ..Åh, det var även ganska uppenbart att vi måste träna med mer störning. Att Nero var en bit bort var väldigt intressant tydligen. Helhelten var jag däremot supernöjd med!

Kvällen spenderades framför tv:n med film-maraton. Givetvis fick även vovvarna smaka på godis

Förresten, jag har en ny hemsida! Som bekant så går jag Axelsons hundmassörs-utbildning, och masserar under min praktik GRATIS! Massagen är på ca 30 min, och avser den ytliga muskulaturen. Där står även lite om mina andra tjänster.


För övrigt kanske det märks att jag löst mitt problem med att lägga in bilder i bloggen. Det firar jag med att lägga in en liten bild i ”favorit i repris”, och önskar därmed alla en underbar jul!

Det värsta är att en ond tanke har börjat smyga sig fram i huvudet på mig, nämligen spondylos, som kan drabba alla raser, men i ganska stor utsträckning schäfrar. Har hon det så finns det bara ett alternativ, och det är att ta bort henne. En hund med spondylos kan bli smärtfri med sim och rehab, men får inte kampa, gå i trappor , hoppa och leka med andra hundar…inte ett liv för en bus-Grima. Är det så , så kan ni ta bort mig också med en gång, för jag vet inte om jag pallar att leva utan den hunden.

MEN! Jag ska inte måla fan på väggen än, och jag vet att Stefan är grym på det han gör, så misstänker han något sådant så säger han det isåfall. Jag hoppas ju att det är någon gammal skada som går att rehaba, och att vi kommer att kunna köra skydd igen. Jag är dock helt beredd på att vi faktiskt kanske få skita i det, vi får köra FH och tävlingslydnad istället isf. Kan hon bli bra, så ger jag henne tävlingssäsongen 2012 på sig att starta skyddet (IPO) (som vi är klara för sedan länge). Hinns inte det med, så lägger jag det på hyllan ändå. Hon blir ändå 7 år i juni..

Håll nu tummarna allihopa för att hon blir bra, jag älskar henne så otroligt mycket , och kämpar som ett djur för att inte visa min oro för henne. Min fina vän.

Jag har fortfarande inte löst problemet med att lägga in bilder i bloggen, det gick ju förut, men av någon anledning går det inte längre. Jag blir galen! Någon?