En westies värsta fiende

Det måste väl ändå vara kon?

Nu är jag inne på min 2:a westie och det är numera konstaterat att även detta exemplar anser att kor är sattyg och extremt obehagliga varelser.

Harley var ju med om en lite ko olycka en sommar och förlät aldrig korna efter den händelsen. Vi var och gick i kohagen en tidig vår i tron om att man inte hade släppt ut kvigorna ännu. När vi kom ut ut skogsdungen stod dock en stor flock och glodde på oss..hoppsan tänkte jag men det är väl inte mer än att traska förbi..hm..men kor är nyfikna djur.

Dom ställde sig ungefär som i en hel cirkel runt oss och jag klappade på några av dem men upptäckte ganska snart att Harley inte var där…för han som antagligen aldrig sprungit fortare i hela sitt liv var på väg ut ut hagen med en stor kviga bockandes och springandes efter sig..haha nej fy vad hemskt det var.  Vi hittade honom utanför trappen sen hemmavid, helt utslagen.

Jaja, jag trodde ju att det var en sån individgrej, trauma liksom, men fick igår reda på att det nog sitter i blodet. Ian är en hund som ÄLSKAR att titta på tv och han kan sitta länge länge och titta men Tomas och mig..oftast är han tyst och bara sitter uppmärksamt och kollar på vad det nu än är vi ser på..Igår däremot fick han frispel. Vi kollade på arga kocken (?) och dom var iväg på en gård där de födde upp kor för slakt. När den första kon dök upp i bild blev Ians ögon helt enorma och kroppen vart spänd som en stålfjäder..sedan försvann kon ur bild men han släppte inte tvn med blicken. Några minuter senare dök plötsligt ett koansikte upp i tv rutan och då jävlar blev det liv i lådan. VOVOVOVOVOV!!!! Hela garnityret (raggen) stod på topp och sen fick jag inte tyst på honom. Han morrade (nu alltså när det inte var kor i bild längre), sprang fram till tv:n , skällde ömsom ”normalt” och fick sedan skällattacker och jag fick inte tyst på hunden!

-Morrrr…

-NEJ, du är tyst.

-Moooorrr vovovovovovvv!!!

-NEJ!

(upprepa 1000 gånger)

Långt efter gick han på helspänn, uppenbarligen var första mötet med kor inte alls kul. Usch vilken hemsk varelse! Jo, så nu ärjag övertygad att det är någon sådan hundraårig gammal konflikt som ko vs westieklanen har och vi människor inte vet om. It’s int the blood liksom.

Någon annan blev också skitskraj härmodagen, hon blev totalt utskälld av en mellanpudel, en chinese crested powder puff och en pytteliten chihuahua.

-Är hon snäll? Får dom hälsa på henne? (grannar vi gått förbi flera gånger förr)

-Nja…ja, jo det kan dom väl. Så jag släppte min som travade fram för att sedan tvärnita när hon insåg att hon hade halva elitstyrkan av småhundar mot sig. Usch vad hemska dom var tyckte hon.

Elvis den lilla chihuahuan vart dock rädd för henne och började springa runt vilket genast triggade igång  jakten i henne så jag fick lägge henne. Tiken (powder puffen) hälsade hon bara snabbt på och Pancho (pudeln) tyckte hon var för otäck för att hejja på. När vi skulle gå travade hon iväg och stannade flera gånger på tillbakavägen och blickade bort mot ”otäckingarna”.

Idag är bägge med husse på jobbet, och ikväll ska vi på julmiddag hos mina kära föräldrar. Ian har hängt som en tampong i baken på henne idag så tyvär nalkas nog löp snart. Är nog inte långt till det är igång..suck.

Annonser

3 reaktioner på ”En westies värsta fiende

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s