Cesar Millan

Efter att ha hasplat ur mig negativa kommentarer om ovan nämnda person som till 99 procent möts av total oförståelse känner jag ju att jag behöver skriva en förklaring till min avighet mot den amerikanska ”hundguden”.

Ännu en diskussion på ett forum om Cesar har uppdagats, folk förstår absolut inte varför så många tycker illa om Cesar och hans metoder, så ska jag förklara min version. Jag vill dock börja med det positiva! För det första tycker jag att han har gjort många amerikanska hundar en stor tjänst genom att i tv-rutan tala om för ägarna att det inte duger att ha en hund som prydnad på baksidan av huset, och att han aktivt jobbar mot den disneyfierade hundkulturen de har där med hundar som behandlas som bebsiar och kläs som dockor med mera. Frustration kan uppstå genom understimulans, en jättebra upplysning och jag tror och hoppas att några som sett programmet och tidigare inte tagit ut sina djur nu gör det, eller åtminstone låter dem springa på löpband eller något annat som är lite mer meningsfullt än att bara ”finnas”. Det var det!

Nu till det negativa, vart ska jag börja? Jag är helt införstådd med att den amerikanske hundkulturen inte ser ut som den svenska. Därför är metoder som inte är tillåtna i Sverige, men i amerika/USA som frekevent används något man får ha visst överseende med, hur illa man än tycker om det. Jag tycker inte om elanvändande, jag tycker inte om stackelanvändande eller alfarullande eller hängningar heller för den delen. Jag rent av förkastar det! Men jag kan ha överseende med metoderna om det kan lösa ett problem för ägare OCH hund och därmed resultera i ett drägligare liv. Jag ser dock ofta exempel på motsatsen i Cesars program, även om man kan tro det motsatta. Ett exempel:

http://www.youtube.com/watch?v=bi3ve9sWslI

En schäfer ska lära sig att ge fan i husets katt. Cesar sätter på elhalsbandet och ger hunden ett par kyssar tills den blir så rädd för katten att den gömmer sig under fåtöljen. Problemet fixat! Ägaren slipper tänka på att katten ev dödas, och katten slipper vara rädd framöver..Men mår hunden bättre? Är den mindre frustrerad än innan? (har sett hela programmet och kan berätta att ägaren inte fick några tips om att ge hunden annan stimulans för att minska ”tåtrippandet”) . Nope, hundens tillstånd är detsamma, förutom att den inte vill döda katt längre. Visst, schäfrar har en del jakt i sig, men det är ingen nyhet att en hund blir mer lätthanterlig när den är stimulerad.

Allt ska dessutom förklaras med  med att hunden är dominant. Hunden är dominant om den får sitta i knät, eller vågar titta ägaren i ögonen, eller ta initiativ till lek osv. Här håller han på med en varghybrid som inte är så  gullig vid hundmöten:

http://www.youtube.com/watch?v=Qh9YOyM2TAk

Först hänger (!) han hunden i stacklet, när det inte funkar tar han fram en snara istället. När hunden gör utfall kör han en ”choke out”. Dvs han hänger/stryper hunden tills den blir svag och ”ger upp”. Hunden får naturligtvis panik och gör allt den kan för att komma loss ur snaran, detta förklaras med att den är ”dominant” (som att en mer undergiven individ hade funnit sig i det?) . Det som förbryllat mig mest är att han alltid får hunden lugn (läs introvert) själv..men ägarna då? De får prova att promenera hunden och oftast går det ju rätt bra efter Cesars behandling, men sen då? Lydnad (eller vad man vill kalla det) är en färskvara. Jag är nyfiken på om ägarna får någon uppföljning. Jag har låtit en människa ta kopplet och ”visa hur jag skulle korrigera” med min hund en gång och det är det dummaste jag gjort i hela mitt liv. Aldrig mer. Dels för hur hunden blev behandlad trots att den inte kunde momentet, men även för att det knappast gjorde någon nytta hunden och mig emellan . Hundar är inte dumma.

Det värsta tycker jag dock inte är när han korrigerar de hundar som genom sin frustration börjat bete sig illa. Det är hur han behandlar hundar med rädslor. Jag hittar inte avsnittet, men det handlar om en hund som är väldigt rädd för ljud. Cesar (som aldrig läst eller tagit till sig varken kynologi, genetik eller etologi enligt honom själv) menar på att hunden kan botas från ljudrädslan, och att den är rädd för att ägaren tillåtit den att vara det. Han skulle kunna ha rätt, vissa hundar kan få en negativ minnesbild av tex ljud om det hänt något traumatiskt, och de kan blir avhjälpta. Vad han dock missat är att ljudrädsla ofta är genetiskt betingat och alltså nedärvs, och att något som sitter i generna inte går att bota. Förbättra kanske! Men inte få bort. Han låter hur som hunden springa på ett löpband medan han börjar överösa den med ljud (kallas flooding) genom att sätta på åskljud, banka i kastruller och gud vet allt. Hunden får såklart panik, och det tar månader innan man börjar märka av ett resultat. Hunden går tillslut på bandet utan att vara hysterisk, den ser ”lugn” ut. Hurra säger Cesar, hunden är botad. En annan hade sett att hunden helt stängt av, typ nervkollaps. Den är helt ”blank” och liktgiltig…men den sprattlar ju åtminstone inte! Jag kan kanske se metoden som användbar på en del människor som ska jobba med sina fobier, problemet är att du kan inte förklara för en hund att dens rädslor är orimliga, det kan du med en människa.

Jag skulle kunna hålla på i evigheter. Som sagt, jag har överseende med vissa grejjor som görs och grundfilosofin är inte helt dum. Problemet kommer när jag ser att folk anammar metoderna (utan att veta vad de håller på med) . I Sverige får man inte stackla och ela, men då alfarullar man istället! Dvs man vräker ner hunden på rygg (ofta hysteriskt) ”för så gör Cesar och alfan i varg eller hundflocken”. Extra ”kul” blir det åt dem som gör detta utan att veta vad de håller på med och dessutom har en hund med lite skärpa eller kamplust. Oftast går hunden ”vinnande” ur fighten (om än superförvirrad). Vet man man vad gör och kan tajma och är lugn med en liknande metod, okej då! Men kreti och pleti som ska försöka sig på det..näe. En video som illustrerar språket ganska bra. Nu är inte hundar vargar men..http://www.youtube.com/watch?v=nw3q3FIv4SU . ”Kicken” har också blivit populär. Man går en bakåtkick på hundens mjukdelar precis bakom revbenen. Man behöver inte toucha/sparka hårt för att hunden ska tappa andan, jämför med ett slag i solar plexus. Man ser som sagt att folk apar efter hans metoder. ”Kan Cesar, kan jag!”. Jag är därför ganska mycket emot att man visar liknande metoder på tv. Jag säger inte att jag aldrig korrigerar, det gör jag. Men jag anser inte att en korrigering ska visas som ett positivt exempel på hur man får en hund att lyda i tv, just för att folk tror att de med hjälp av detta kan lösa problemet själva genom att försöka göra likadant. I Sverige har vi dessutom kommit längre i hundträningen på många håll (iaf utåt sett). De metoder som visas i Dog Whisperer hör till 60-talet, det har gått snart 50 år sen dess. Det som jag tycker är allra värst är också att hundarna aldrig får beröm. De får aldrig veta vad som önskas av dem, tråkigt och orättvist om man frågar mig. Vi kan inte begära att de ska fatta om vi inte förklarat, och bevisligen är det mycket enkelt för hundar att bete sig rätt om de tjänar på det (mer än att slippa stryk vill säga), en klapp, ett berömmande ord eller lite lek kanske.

Jaja, nu har jag fått klaga färdigt : ..nu ska jag göra något vettigt resten av förmiddagen..”schhh!!” på er förresten.

 😉

Annonser

9 reaktioner på ”Cesar Millan

  1. Bra skrivet!
    Jag håller med om i princip allt, eftersom det är helt riktigt, men desvärre för min del är det ibland omöjligt att följa ens sina egna principer, och vad man själv tycker är rätt och fel vänds upp och ner i min så kallade vardag.
    Jag tror att olika hundar sannerligen kräver olika metoder.

    Först, min Collie, Charlie på snart 13 år. Han är en gammal lydnadschampion som gått i pension pga både ålder, dövhet och höftproblem. Folk som inte ens gillade hundar, tyckte om Charlie. Han var den perfekta hunden, lydig, självsäker och social i den mån att man kunde ta med honom överallt och han bara lade sig till ro helt självständigt i nåt mysigt hörn. Givetvis hade han också en jobbig period som varade nästan upp tills tre års ålder, men sen blev det fint.

    Sen en vacker dag 2009 kom Nebel, min nu drygt tvååriga Dobermann. Nebel är utan att överdriva den svåraste hund jag någonsin tränat/träffat/hört om/you name it. Han är fruktansvärt lättlärd och utför de kommandon han kan med perfektion – SÅ LÄNGE absolut ingenting distraherar honom. Nebels stora problem är att han har förbannat svårt att koppla av blandat med en extrem dominans (osäkerhet).
    Vart man än går i lägenheten är han efter som en svans, Sitter man i soffan lägger han sig en millimeter framför och trycker sig hårt mot benen, Så fort man reser sig från en stol kastar han sig upp ur korgen och dunsar ofta in i någonting bräckligt, blir han lämnad ensam (utan anti-skäll-munkorg) ylar och skäller han i timmar och slutar inte tills man kommer hem. Och som vi har tränat detta. Så många gånger jag under Nebels första levnadsår i Malmö gått korta rundor ut från lägenheten för att handla eller gå med sopor och endå kommit hem till samma resultat och arga lappar som frågar om jag misshandlar hundstackarn (oftast underskriven ”djurvän” eller nåt annat äckligt).

    När jag tränat utan större framgång i 11 månader blir det lite tröttsamt. Hunden vägrar bara att lära sig. Jag införskaffade Nebels citronhalsband. Det fungerade de första dagarna. Sen sket han fullständigt i det. Ibland fungerade det inte ens som det skulle trotts alla mina ljudliga test-voff in i microfonen. Nebel visste hur halsbandet fungerade och efter ett tag var citronsprayen inte så överaskande längre. Oavsett andras och min egen moral kändes ett elhalsband jävligt lockande. Istället blev det en anti-skäll-munkorg som hunden fortfarande kan härsa i och dricka vatten. Fungerade varenda gång när inte Nebel lyckats få upp ”låset” till den och sedan käkat upp det som fanns kvar. Skam den som ger sig – fem munkorgar har jag köpt till den hunden allt som allt och har nu några varv med silvertejp runt nosbiten och låset för att förlänga livstiden med några veckor. Folk som kommer över undrar säkert vad för galna bondage prylar jag och min sambo är inne på. Haha, kolla hur mycket jag har skrivit, och jag är bara inne på första problemet?!

    …jag hade tänkt att skriva allt men nu är jag galet trött och måste sova. Ummm… fortsättning följer?!

    Kram // Alice

    1. Självklart är alla hundar olika, och vissa kan näst intill kännas vid som omöjliga och ”dumma i huvudet”. Dobermann ÄR en svår ras, nästan så långt ifrån collie man kan komma. Jag tycker dock att alla hundägare måste inse
      sina egna begränsningar som förare (för att ALLA hundägare har, eller har haft något problem med sin/sina hundar) och ta hjälp av de som kommit längre när det inte funkar. Det är märkligt det där, på den tiden jag red var det en självklarhet att rida lektion för en tränare, helst så ofta man hade råd. Hundfolk tycker ofta att detsamma är lite skämmigt? Jag har aldrig förstått varför, hur ska man annars lära sig? När jag sa att jag skulle skaffa bruksschäfer hånskrattade folk ”du pallar aldrig en sån hund” och när jag skulle skaffa Grima gapskrattade de..”En Atenagården hund? Lycka till stumpan”…Jag blev ju skitnervös, vad i helv..har jag gett mig in på? Så det första jag gjorde var att leta upp ett träningsgäng där jag noga kollade upp medlemmarnas meriter och åkte och tittade på hur de verkade hantera sina hundar, jag berättade min story. Jag ville tävla och hade bara haft westie och tax innan, aldrig en hund med ett stort driftspaket. Jag fick vara med! Jag åkte till BK:n iaf två dagar i veckan, dagarna emellan tränade jag själv på det jag fått i ”hemläxa”, och jag kunde alltid ringa min tränare och fråga om andra vardagliga problem. Jag fick ett helt nytt tankesätt, och jag lärde mig LÄSA hund (något jag låååååångt ifrån fullbordat kan idag, men utvecklas i). Jag lärde mig att ifrågasätta mig själv som förare, sänka garden. Är allt hundens fel? VILL hunden verkligen vara dum? Varför beter den sig som den gör? HUR ser min hund på mig? Tar man upp Cesar Millan igen som exempel så beundrade jag honom skitmycket förut, tills jag som sagt lärde mig mer om etologi/kynologi och fattade att det han höll på med var sådant som var populärt på brukshundsklubbarna och i hemmen i vårt land för 60 år sedan. Man ska ha i åtanke att det finns ingen hund som är perfekt. Alla hundar har sina styrkor och sina brister (tex dåliga nerver, men en bra tillgänglighet) och man måste jobba därefter. Utöver det måste man vara självkritisk, det är ytterst få människor som klarar av i synnerhet hundar av brukshundstyp om de aldrig haft någon liknande förut med bravur. De tänker snabbare, har ett större stimulansbehov och högre drifter (kamplust, jaktm etc) än alla andra hundar, och det har varit min största utmaning med Grima-att ligga steget före (eller iaf brevid), lättare sagt än gjort. Idag tränar jag i ett annat träningsgäng, i bägge gängen jag varit med i har jag fått se duktiga hundförare dressera hundar med extrem kamplust, mycket dominans, jakt , skärpa och allt som hör till helt utan strypsnaror, el och stackel och andra tillbehör som var poulärt förr (och är det fortfarande ”in the bushes”) . Därför har jag svårt att köpa ”genvägar” numera. Hundarna väljer inte att gå emot vad vi vill, de gör bara vad de tror är rätt. Vi kommer aldrig att kunna prata med dem som vi pratar med varandra, men eftersom att vi valt att skaffa djur, så är det också vårt ansvar att försöka lära oss deras sätt att tänka (så gott det går). Förhoppningsvis kan man då mötas någonstans på vägen.

    2. ..och som av en slump går jag in på Agriabloggen och Fredrik Steen (som jag kan få eksem av att titta på annars) uttalar sig för en gångs skull ganska klokt:

      ”Det är faktiskt väldigt sällan det är något fel på en hund överhuvudtaget. Ofta så är det vi människor som skapar dessa problem. Inte minst genom att vi har förutfattade meningar om hur en hund ska vara.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s