Lite tankar om relationer.

Frågan kom upp på aktiv hunds forum om det här med att ”jobba för föraren” och det började snurra i mitt lilla huvud av en massa tankar.

Det kan ju ha olika betydelser såklart, jag tänker att ser man till mina hundar, så är den som på ett mer ärligt sätt jobbar för mig, det är trot eller ej, Ian. Terrierfanskap till trots! Varför? Jo, för något år sedan var det en viss fröken med en malinois (hennes namn börjar på ”J” och slutar på ”enny”) som berättade om hur hon byggt upp realtionen sig och sin hund emellan, och jag gillade helt klart tankebanan. Då hade jag redan ”grundat” min och Grimas relation, men en valp var på G och jag tänkte att här ska jag göra tvärtom!

När Grima kom till mig hade hon som sagt inte gjort så mycket, människor var sådana man fick mat och promenad av. Jag köpte henne för att jag ville ha en tävlingshund, jag ville köra IPO, och det finns många skolor inom IPO, den första jag fick lära mig var att hunden skulle köras in på BOLL. Jahapp, sagt och gjort. Jag köpte en boll och började köra jaktlekar, mystik, kamp och gud vet allt. Resultatet blev en hund som skulle gå igenom eld för den där sabla jävla bollen, eller allt som är runt för den delen, och det är väl jättebra på ett sätt. Den är extremt värdefull för henne, och således  en alldeles utmärkt lön när hon ska få ”betalt” för jobbet hon utför åt mig…so whats the fuzz about? Kommer till det.

När Ian kom till mig för två år sedan gjorde jag medvetet tvärtom. Så fort han hade landat började jag leka med honom. Vi brottas, knuffas, nyps och jagar varandra och har gjort så redan från början. Självklart har vi lekt med leksaker, men i och med att jag verkligen satte in ett värde i att det var skitskoj att busa och ”bråka” med mig så upplever jag att det leks på ett annorlunda sätt när det är döda ting med i spelet. VI leker med en boll, VI kampar med varandra, osv. När jag kör Grima kampar hon för att vinna bollen, end of story. Hon kommer tillbaka med den för mer kamp också, men jag upplever det ändå som att det är just bollen som är grejjen. Säg som så, jag kan placera bollen i handen på vem som helst och Grima skulle jobba för den. Skulle jag göra detsamma med Ian är jag inte säker på att han hade varit lika entusiastisk. Vill poängtera att ingen av hundarna har någon som helst social osäkerhet, men Grima är egentligen relativt ointresserad av folk. Medan Ian fullkomligt älskar människor. Jag tror att det handlar mer om förväntningarna. Grima förväntar sig att hon ska få bollen, medan Ian förväntar sig att jag ska göra något han tycker om med honom.

Nu låter det kanske som att jag är negativ till Grimas inställning, men jag vill bara poängtera att jag medvetet överdrivit det lite för att bättre kunna förklara hur jag upplever hundarna om man rutar upp det hela. Jag har de senaste åren kört mycket bus och brottning med Grima också, och det har gjort jättemycket positivt för relationen, jag är jättenöjd med hur hon och jag är idag . Jag menar mer att trots detta, så är det i slutändan mest bollen det handlar om än vad det är för Ian, dvs så länge hon vet att den finns med i fickan. Någon annan som upplevt samma skillnad? Utåt sett så kan jag inte tänka mig att det syns, det är mer en känsla. Tankar på det?

Det var  mitt svammel såhär på tisdagskvisten. Nu är det dags för mat. I helgen blir det träning och jag längtar naturligtvis. Jag tänkte att jag skulle ta med mig en älgklöv och släpa den i skogsdungen bakom träningsplan, nu måste jag och Ian hårdträna inför öppenklass provet ! 🙂 Tjoho!

Annonser

2 reaktioner på ”Lite tankar om relationer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s